I ett av mina första möten på Influence pratade vi om det här med att vara ny på jobbet, och någon sa klokheten att det är bra att ge sig själv de första hundra dagarna efter en större förändring till att bara göra utan att tänka alldeles för mycket. För att det tar så lång tid för saker att landa, för dammet att lägga sig. Det lät rimligt, tyckte jag, och försökte stänga av reflektionshjärnan ett tag. Nu närmar sig dag 100, och hur har det egentligen gått? Nedan följer ett axplock av mina tankar från de hundra första dagarna på Influence.

Jag studsar upp från tunnelbanan vid Östermalmstorg den första dagen på Influence, rusig över faktumet att jag är på väg till jobbet. Kapitel ”plugga” är avslutat och kapitel ”jobba” börjar precis nu. Vi som ska börja graduate-programmet har setts en gång innan, tolv personer mindre att hälsa på för första gången. Timme ett på kontoret kommer ledningsgruppen och presenterar sig. De skrattar, driver med sig själva och varandra. Det var länge sen jag träffade vuxna personer som jag är så nöjd över att få umgås med. Strax därefter kommer insikten om att jag själv nog faktiskt räknas som vuxen av stora delar av samhället nu. Momentan livskris.

Dag sju som arbetande person och efter en vecka av teambuilding, presentationer och alla möjliga utvecklande övningar är jag mör, minst sagt. Vi tar en första gemensam AW med graduate-programmet och får ett märkligt bord uppe på ett loft på en pub vid Sveavägen. Kontrasten mellan mitt blus- och kostymgäng och gubbarna i läderväst och med bikerlogga på överarmen är påtaglig, men vad härligt det är att få prata strunt och hänga en stund utanför kontoret.

Det är en bra ödmjukhetsövning att vara ny på jobbet, inser jag ett tag senare. Jag har mina första dagar på uppdrag och är helt fullmatad med nya intryck. Jag missar min station med tunnelbanan på väg hem, säger puss när jag ska lägga på samtalet med min handledare och tappar min nya datamus i golvet så den absolut tvärdör. Jag ställer tusen frågor, av mer och mindre begåvad karaktär. Första gången jag har möte med kunden själv blir jag akut jättenervös, djupandas en stund på toaletten för att sedan inse att det ju ändå är en person jag ska träffa. Som också äter frukost, tittar på Idol och är nervös ibland.

“Första gången jag har möte med kunden själv blir jag akut jättenervös, djupandas en stund på toaletten för att sedan inse att det är ju ändå en person jag ska träffa”

Dag 100 närmar sig och frågan är om jag är så himla mycket mer landad? En del saker är på plats, absolut. Jag har fått ett helt gäng nya vänner, kollegor och förebilder, vet var jag bäst parkerar datorn på kvällarna och var jag helst köper lunch (Ingrids, Nybrogatan). Jag har lärt mig om allt från Excel och Powerpoint till självledarskap och längdskidåkning. Annat är fortfarande uppe i luften, som hur mina mål ser ut när jag inte kan formulera dem efter nästa tenta, kurs och termin, och vad som blir det där som jag vill nörda ner mig i totalt. Så landad, nja? Fortsättning följer, känner jag. Kanske är jag mer av en 200-dagarsperson.

Blog

Posts