Influence uses cookies to give you the best experience. If you continue to use our site, we will assume that you agree to the use of cookies. Learn more

Blog post:

Våren som inte riktigt blev som planerat

  • Skribent

    Emelie Jönsson

  • Graduatekull

    2019

Hösten 2019, skrev jag en text om mina 100 första dagar som konsult efter examen. Sen dess har det hänt en hel del; jag har analyserat makrotrender och IT-nulägen och utbildat i ett nytt projektverktyg.

Jag har dessutom provat hur man skapar erbjudanden för komplex tjänsteförsäljning och kommit igång med Samhällsuppdraget, det pro bono-projekt som jag och min kull av traineer genomför som slutuppgift i programmet. 

Men, sen kom våren 2020

Jag tror knappast att det är jobb och karriär jag kommer förknippa den här våren med. Som vi alla vet om vid det här laget, hamnade allt på ända i mars och saker blev inte riktigt som planerat. På Influence hade vi inte, mig veterligen ”att hantera att stora delar av världen krisar samtidigt” på action-listan i Q2.

Jag tänker lämna kommentarer om världsläget till de som vet mer. Men i min något begränsade verklighet passerade några riktigt stökiga veckor innan dammet lade sig och ett nytt normaltillstånd infann sig. En verklighet som på många sätt är väldigt lik den tidigare, men som också är mindre och ibland inte alls densamma. Många frågor och funderingar har helt plötsligt blivit centrala; vad händer med bolaget nu, med vår kultur och samhörighet? Hur blir det för oss som är nya, får vi plats att växa?
 
På Influence har vi jobbat under devisen ”vi ställer inte in, vi ställer om”. En del i lösningen blev en lång rad av möten, fikor och snack via länk. Jag får en digital guidad tur hemma hos en av mina kollegor, ser någons partner skymta förbi i bakgrunden på ett möte och får fråga om tavlorna någon har satt upp över köksbordet. Kanske var det inte exakt på det här sättet vi hade tänkt att vi skulle lära känna varandra bättre i vår, jag och mina kollegor, men med kameran påslagen och teams-status: tillgänglig, händer det ändå.
 
Hela utbildningskalendern har gått i repris och vårkonferensen blev en digital big room planning där vi tillsammans synkade, planerade och gympade framför våra skärmar. Kanske inte hundra procent utbytbart mot att ses i den mer tredimensionella verkligheten, men det har definitivt sin charm. Värdet i att lära sig navigera bland alla digitala verktyg och inställningar blir tydlig, och vårens målbild given: digital ninja.
 
Så vad tar jag med mig från våren 2020, mer än att knäckemackor är ett osmidigt fikaval när fikan ska tas med någon över länk? Kanske att det finns kraft att hämta i att behöva backa, fokusera om och tänka nytt. Kanske att det absolut går att lära sig att jobba på ett nytt sätt, om man verkligen måste. Kanske att kris och kreativitet är mer närbesläktade än jag kunnat ana.
 
Kanske är jag en obotlig optimist, men den överhängande känslan är ändå att det ju går, det här. Det kanske inte blir optimalt alltid och definitivt inte som vi hade tänkt från början, men det går.